Dansa med strutsar – Monica Zak berättar bakgrunden

 

strutsar framobakBokens Hadara har funnits på riktigt. Första gången jag hörde talas om honom var under en reportageresa i Sahara 1993. Jag och fotograf Kim Naylor besökte bl.a. flyktinglägren där mer än 165 000 västsahariska flyktingar bodde mitt ute i den Algeriska öknen. Vi tog oss också in i den del av Västsahara som inte är ockuperad av Marocko. Hos beduinerna i den befriade delen av Västsahara och bland västsaharaflyktingarna märkte vi att det muntliga berättandet levde kvar. Efter tre glas med te blev vi ofta bjudna på en bra historia. Det var mestadels sagor eller spökhistorier. Men två gånger hörde vi en historia som inte liknade någon annan, den handlade om en liten västsaharisk pojke som kom bort i en sandstorm och blev adopterad av en strutsflock. När han var 12 år blev han infångad mot sin vilja och förd tillbaka till beduinlägret där hans föräldrar fanns. Båda gångarna slutade berättaren med orden:

– Han hette Hadara. Det här är en sann historia.

Det trodde jag inte på, men historien var så originell att jag publicerade den i tidningen Globen som ett exempel på berättarkulturen i öknen. I samma nummer hade vi gjort många reportage från de västsahariska flytkinglägren.

Efteråt blev jag bjuden på lunch av den västsahariska befrielseröresen Polisarios två representanter i Stockholm som tackade för att jag skrivit så mycket från flyktinglägren, men framför allt var de glada över att jag skrivit om Hadara.

– Hadara är ju död, sade en av männen. Men det var väl hans son som berättade historien för dig.

Jag tror aldrig jag blivit så förvånad. Hade Hadara funnits? Var det här en sann historia? Ändå mer förvånad blev jag när de två männen påstod att Hadara, sedan han återvänt för att leva bland människorna igen, lärt alla dansa strutsdans.

– Du såg väl flyktingbarnen dansa strutsdans?

När jag sade att jag inte sett någon dansa strutsdans i lägren började en av männen dansa bland skrivborden och datorerna på kontor där vi befann oss. Han var elegant klädd i kostym och blanka skor och han dansade och virvlade runt som en struts så slipsen fladdrade.

Det var den händelsen som gjorde att jag inte kunde glömma historien om strutspojken Hadara. Fanns det verkligen ett korn av sanning i den? Till slut, år 2000, reste jag tillbaka till Sahara för att gräva i historien. Jag visste att Hadara var död men påstods ha en son. Honom ville jag hitta. Men vad hette han? Och var bodde han? Jag började med att resa till de västsahariska flyktinglägren utanför Tindouf för att börja leta bland flyktingarna, vid den här tiden fanns det omkring 165 000 västsariska flyktingar i fyra olika läger.

1975 ockuperade Marocko den f.d. spanska kolonin Västsahara. På den tiden var större delen av befolkningen nomader, den marockanska ockupationen blev blodig, människor dödades, deras kameler och getter likaså. Många av dem som överlevde flydde in i Algeriet. Sedan dess bor de i jättelika flyktingläger mitt ute i den algeriska öknen. Det var där jag började leta. Genom en otrolig och lycklig slump hittade jag till slut Hadars yngste son, Ahmed Hadara. Han var en av flyktingarna och körde tankbil med vatten till de stora flyktinglägren. Jag fick vänta några dagar innan han dök upp. När jag och min tolk Rubio Ahmed Fadel till slut kunde slå oss ner i tältet inne hos Hadara Junior började jag med att ge honom den svenska tidningen där jag mycket kort berättat historien om hans far och det fanns en teckning som Karin Södergren gjort av en naken pojke som sprang mitt i en strutflock.

Ahmed Hadara tittade på teckningen och började gråta. När han lugnat ner sig och torkat bort tårarna på sin turban sade han:

– Det är min pappa. Jag har ingen enda bild av honom. Precis så där såg han ut, fast han hade ändå längre hår. Jag har säkert berättat historien om min pappa 2000 gånger för mitt eget folk, men aldrig för en utlänning, min pappa avskydde utlänningar. De försökte fånga in honom och fotografera honom och föra borta honom. Men eftersom jag fick den här teckningen av honom ska jag berätta allt jag vet för dig.

Under några dagar lyssnade jag på Ahmed Hadaras märkliga berättelse om sin far och jag reste runt bland flyktingar och bland beduiner och talade med alla som träffat Hadara. Efter någon månad av resor i öknen hade jag en märklig och spännande historia, men för att kunna skriva den behövde jag veta mer om strutsar. När jag kom tillbaka till Sverige tog jag kontakt med strutsfarmaren och strutsexperten Gunnar Sahlin utanför Borlänge som hjälpte mig med de strutsfakta jag behövder. För att välja ut delar ur koranen att citera fick jag hjälp av imam Ahmed Ghanem i Stockholm. Nu hade jag tillräckligt med material för att börja skriva. Det blev barnboken Pojken som levde med strutsar , som jag nu vet har läsare i alla åldrar. Boken kom ut på bokförlaget Opal år 2001 och har sedan dess sålt i 30 000 exemplar i Sverige och kommit ut på arabiska, franska och spansk i Latinamerika och i en förkortad upplaga i Spanien. Det danska filmbolaget Final Cut försökte göra en spelfilm om Hadara, men det projekt är nedlagt i dag och kontraktet har gått ut. Förhoppningsvis blir det i stället en animerad film om strutspojken Hadara.

Jag har fått en del kritik från mina läsare av första boken. Det är alltid två frågor. Vad dog Hadara av? Det har jag frågan Hadaras son sedan dess och han har sagt att hans far fick hög feber och dog ute i öknen någonstans mellan ökenstaden Tindouf och Marocko, det är där han är begravd. Det lär ligga strutsskal på graven. Det andra klagomålet jag fått från läsare är att det finns en lucka i boken. Jag skriver att Hadara när han kom tillbaka till beduinlägret där han familj bodde gav sig ut i öknen en gång till för han ville absolut säga adjö till sin strutsfamilj. Det dröjde 7 år innan han kom tillbaka igen.

– Vad hände under de 7 åren, är den allra vanligaste frågan jag fått.

Naturligtvis frågade jag Ahmed Hadara om det när vi träffades första gången. Han svarade att han inte kom ihåg det. Han var mycket liten när fader dog, det var de äldre brödernas berättelser om pappan han kom ihåg, och han hade bara varit intresserad av det som hände under pappans barndom. När jag sade att jag ville tala med de äldre bröderna fick jag veta att de var döda. Men det fanns en syster som levde beduinliv i Mauretanien. Hon kunde säkert berätta.

Till slut bestämde jag mig för att skriva en bok till om Hadara och den skulle handla om de där 7 åren han var borta. Jag och fotograf Kim Naylor reste tillbaka till flyktinglägren. Vi hade lyckats få visum till Mauretanien, planen var att ta oss in i Mauretanien från Algeriet och börja leta efter Hadaras dotter. Men vi visste inte vad hon hette och var vi skulle leta. Därför började vi med att söka upp sonen Ahmed Hadara. Av honom fick vi veta att syster hade dött.

Det blev alltså inget besök i Mauretanien och inget spännande letande efter Hadars nomadiserande dotter. Men jag gav inte upp tanken på en bok utan fortsatt att göra fler resor genom Sahara. En resa gick till det ockuperade Västasara och där pekade man ut en plats som är uppkallad efter Hadara och som nu finns med i Dansa med strutsar. Jag fick också höra åtskilliga berättelser om vad som händer när människor eller djur äter för mycket tryffel. Under en annan resa till södra Sahara träffade jag Shejk Salim i oasen Adrar. Dit kom Hadara 1958, året innan han dog. Det var där han blev fotograferad. Det är så vitt jag vet den enda bild som togs av honom.

Hadara
Det enda existerande fotot av Hadara. Det togs i den algriska oasen Adrar 1958. Året efter dog han.

– Han såg till och med ut som en struts, sade shejk Salim.

Av shejk Salim fick jag bekräftat något som jag tvivlat lite på, att Hadara verkligen varit vegetarian. Beduinerna i öknen slaktar djur och äter kött när de kommer gäster eller något ska firas. Shejk Salin berättade att när Hadara kom till Adrar var han en berömd man, alla ville bjuda hem honom för de ville höra honom berätta om sitt liv bland strutsarna. Men Hadara tackade alltid nej. Han visste att då skulle man slakta en get eller en kamel. Han åt inte kött och ville inte att djur skulle dödas för hans skull. Därför sade han nej. Med sig hade han i stället en säck med rostat kornmjöl. När han blev hungrig tog han några nävar kornmjöl som han slängde ner i en träskål med kallt vatten. Han rörde om med en pinne och åt med handen. Skålen hade han tillverkat själv av akaciaträ. Efter en månad lämnade han oasen Adrar för att återvända till sin familj och lilla Ahmed. Träskålen glömde han kvar i Adrar.

När jag många år senar skulle lämna samma oas fick jag en mycket fin avskedspresent av shejk Salim. Jag fick skålen som Hadaras hade glömt! Det är nog den finaste present jag någonsin fått. Jag satt med den i knät hela vägen tillbaka till Arlanda. Men nästa gång jag reste ner till öknen för att hälsa på Hadras son tog jag med skålen som jag överlämnade till honom. Numera bor sonen inte i ett flyktingläger utan har familjens tält uppsatta i öknen nära gränsen mot de ockuperade Västsahara där han är en av gränsvakterna. Vid ett tidigare besök här hade Ahmed Hadara fått en låda med boken Pojken som levde med strutsar på arabiska och han blev mycket stolt. Ändå gladare blev han över det enda fotot av fadern som jag fått tag i och låtit göra en förstoring av. Han pussade fotot gång på gång.

Men inget gick upp mot att få en träskålen som tillhört hans far Hadara. Det är ont om vatten där familjen bor i dag, men Ahmed Hadara offrade mycket vatten den dagen. Han tvättade sig från topp till och tå och satte på sig rena kläder och en vit turban. När han var omklädd ville han att jag skulle ta ett foto av honom med sin far Hadaras skål.

Ahmed Hadara
Här sitter Hadaras yngste son Ahmed Hadara och visar stolt upp den lerskål som hans pappa glömde kvar i oasen Adrar i Saharaöknen. Allt finns att läsa i Monica Zaks bok Dansa med strutsar.

För att kunna skildra det traditionella beduinlivet på ett trovärdigt sätt har jag haft många samtal med västsaharier, bl.a. Aliyen Kentaoui, Polisarios nuvarande representant i Stockholm och Rubio Ahmed Fadel, min utmärkta tolk och medresenär under flera ökenresor.

Att det vuxit upp myter kring Hadara är inte konstigt och jag har försöka få med det i Dansa med strutsar. Men det mest intressanta är att de västsahariska flyktingarna börjat se honom som en symbol för deras kamp för ett fritt Västsahara.

– Hadara levde ju ett hårt liv i öknen bland djuren, sade de till mig vid senaste besök i lägren. Men Hadara gav aldrig upp. Det tänker inte vi heller göra. Han är vår hjälte. Han ger oss mod och och uthållighet att fortsätta.

Dansa med strutsar innehåller fakta om strutsar som jag fått från strutsfarmare Gunnar Sahlin i Borlänge och tidiga utgåvor av Djurens Värld har jag hittat mycket om strutsars beteende ute i naturen. När det gäller de nordafrikanska strutsarnas historia har jag hittat mycket i Rob Nixons intressanta bok Dream bird, the strange history of the ostrich in fashion, food and fortune.

Texten ur Gilgamescheposet har jag tagit ur Warring/Kantolas fina nyöversättning, publicerad av Natur och Kultur.

Monica Zak

2 reaktioner på ”Dansa med strutsar – Monica Zak berättar bakgrunden

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>