Media

 Bosse Sandström: Mat för få

Recension i tidningen Veteranen av Anna Rask
Bosse Sandström var reporter på Aftonbladet i 30 år och skrev bland mycket annat om mat. I sina kolumner blandade han den historiska bakgrunden till de olika rätterna, framför allt svensk husmanskost, med själva recepten. Eller vad sägs om fläsk med äpplen, wallenbergare, Napoleons kyckling Marengo eller Balzacs omelett? Allt anpassat till det lilla hushållet.
Nu har texterna samlats i en egen liten volym med förord av vännen Tom Alandh.
Personligt, kulturellt och aptithöjande skrivet – allt känns gott!

Recension av Arvid Höglund, Bibliotekstjänst
För tjugo år sen skrev reportern Bosse Sandström veckokolumner i Aftonbladets Senior, en bilaga för den som var 55+. En del av texterna är nu samlade i Mat för få, för övrigt samma namn som veckokolumnerna hade. De välskrivna texterna förmedlar tankar om mat och matlagning på ett fyndigt och humoristiskt sätt. Boken är indelad i fem avsnitt: Kött, Fisk, Soppor, Smårätter och Något sött efter maten. omslag mat för få lutad
Här finns drygt trettio texter och till varje text finns minst en maträtt. Rätterna är anpassade för det lilla köket: till det äldre paret och den som äter sina måltider ensam. Ingredienserna finns säkert i varje mataffär och handledningarna är lätta att följa. Det är inte så noga med måttanvisningarna utan tonvikten ligger på skapande. Författaren citerar Tore Wretman: Laga aldrig mat efter kokbok. Men läs recepten! Begrunda dem! Förstå dem! Och handla sedan efter eget skön! Mat ska skapas, inte kopieras.
Helhetsbetyg: 4

 

Barbro Leggat: Typisk – sånt händer bara mig

Med glimten i ögat
Recension i Allas av Mikael Frohm
Barbro Leggat hann skriva 1200 kåserier för Allas innan hon hastigt rycktes bort i våras. Genom sitt sätt att skildra sin egen vardag skapade hon ett särskilt band till sina läsare och hennes kåserier tillhörde tidningens absolut mest populära återkommande inslag.
Nu är 70 av dem samlade i en bok tillsammans med några av Ursula Wilbys härliga illustrationer.

Uppdelade i sex kapitel får vi i stort sett följa den goda berättaren från vaggan till de sista årens samvaro med barnbarnen.

I de dråpliga historierna träffar vi åter vännerna Biggan, Sven och Lena. Naturligtvis får vi också följa med under hennes ”fräcka döttrars” uppväxt och barnbarnens filosoferande och äventyr.omslag2låg
Oavsett var Barbro och hennes sällskap befann sig – hemma, i luften eller på workout – inträffade det nästan alltid något värt att berätta. Om inte, så fann Barbro det i alla fall.
Och även om det var ”typiskt, sådant som bara hände henne”, skildrade hon det på ett sätt så att man som läsare kände igen sig – alltid med glimten i ögat och alltid med varmt hjärta.
Det har blivit en bok full av glädje som man gärna plockar fram igen och igen.

 

 Monica Zak: Dansa med strutsar

Recension av Uno Nilsson, Bibliotekstjänst
Pojken som växte upp med strutsar är nu vuxen. Nu har Hadara återvänt till strutsarna Hogg och Makoo i den väldiga Saharaöknen och lämnat hustru och barn i beduinlägret. Fast han har gift sig och och blivit far kan han inte anpassa sig till människornas vanor och regler – särskilt beskrivningen av omskärelsen gör ett starkt intryck på läsaren.

Längtan efter det fria strutslivet
ökar dag för dag.

När hans fru Kharouba tröttnar på hans tjat och ber honom gå är han inte nödbedd. Tidigt ger han sig osedd av. Efter en lång och mödosam vandring hittar han sina ”strutsföräldrar” och är tillsammans med dem så länge att han glömmer att återvända. dansa med strutsar (kopia)
Men i beduinlägret är han saknad. Kharouba orkar inte vänta längre på sin make, utan beslutar att ge sig av för att finna sin Hadera. Dansa med strutsar är en fristående fortsättning på Pojken som levde med strutsar (2001). Förutom ökenäventyret får läsaren möta intressanta skildringar av beduinernas liv. Språket är lättläst med korta meningar och spatiöst satt text. Författaren Monica Zak har verkligen lyckats fånga öknens själ i denna bok.
Helhetsbetyg: 4

Lämna ett svar